Saker jag inte så ofta brukar göra…
…men som jag gjorde under den gånga helgen:
-Glömde mitt visakort i en parkeringsautomat
-Insåg detta ett-och-ett-halvt dygn senare
-ringde Swedbanks Spärrservice kl 00.30 på natten och fick hjälp av Björn. Björn lät väldigt trött men spärrade mitt kort och lovade att ett nytt kommer senast på torsdag. Jag var förmodligen den enda nyktra personen som ringde Spärrservice under natten
-Stod på en fotbollsplan extremt tidigt en lördagmorgon (kommer dock troligtvis bli vardagsmat de närmaste åren)
-Köpte en högtryckstvätt
-Gick på fest med hela familjen iklädda pälsmössor
-Testade curling (vilket inte gick jättebra pga nästa punkt)
-Fick uppleva hur sjukt ont det gör när det där otroligt irriterande ryggonda som jag dragits med i närmare sex veckor, plötsligt utvecklas till något som troligtvis mest kan liknas vid ett ryggskott
Gipsfesten. Och sånt.
I tisdags var det äntligen dags. Efter sex veckor och två dagar. Stora gipsdagen. Med efterföljande gipsfest (köttbullar och glasstårta, presenter och fiskedamm. Allt enligt önskemål).
Och allt gick vägen på sjukhuset. Med viss möda fick sjuksköterskorna på ortopedmottagningen av gipset. Och läkaren gav klartecken. Kasper fick lov att springa från sjukhuset om han så önskade. Det var bara det, att det vill han inte. Han vill inte gå alls.
Vi har frågat och frågat, och rehab och sjukgymnastik ska inte behövas för barn. De ska rehabilitera sig själva fortare än kvickt. Möjligen skulle han gå lite konstigt utåtvinklat men det skulle rätta till sig på ett par dagar. Det är bara det att Kasper inte vill gå, han vill inte stödja på foten och han vill definitivt inte flytta den ena foten framför den andra för att ta sig någonstans. Nu, efter sex dagar, har vi kommit till att han med små små skutt, hållandes i en krycka, tar sig framåt ytterst långsamt.
Han är helt enkel livrädd att benet inte ska hålla, att det ska göra ont igen och han verkar knappt komma ihåg hur man gör när man går. Och inget hans föräldrar, som nu sju veckor efter olyckan har i princip helt slut på tålamod, säger eller gör, tycks kunna få honom att försöka. Vi lockar, trugar, lovar, hotar, mutar – men det går inget vidare, helt enkelt…
Detta var helt enkelt inte vad vi hade väntar oss. Och vi vet inte riktigt hur vi ska hjälpa honom vidare eftersom sjukvården inte gör något förren efter två veckor. Men men – det är bara att fortsätta. Håll tummarna att det snart lossnar så att vi äntligen kan lägga det här bakom oss. Och om någon har ett universaltips på ämnet ”hur man får avgipsad femåring att gå igen” mottages det tacksamt!
Everyday life
Vardagsbilder. Totalt försummade med den riktiga kameran förra året. I år, när jag begränsar mig mer med mina uppdrag till 2-3 per månad, är ett viktigt mål för mig att vardagsfotografera, dokumentera mera. Det har ju alltid varit min passion, det var ju så jag lärde mig att fotografera. Jag kan verkligen sakna det, men det är svårt att få tummen ur ibland. Men enda sättet att komma igång är ju att börja, inte sant? Och nu har (den hårt pressade, och helt ideellt arbetande) datateknikern (aka min man) i mitt företag också hjälpt mig i att investera i en ny, superdupersnabb dator, så nu går redigeringen som en dans och jag slipper riskera major psykbryt varje gång 
.
Så – lite vardagsbilder från den gångna veckan med en febrig minstebror, en ogipsad mellanbror som vägrar gå på sitt ben och en storebror som lever och andas fotboll.
En stilstudie. I motljus.
Aldrig ensam
Där jag är, är han. På mina fötter i soffan, under bordet, i mina knäveck eller på kudden bredvid i sängen. Med en hund är man aldrig ensam. Biggles är såklart hela familjens hund, men mest är han ändå mattes hund. Min hund. Det har liksom alltid varit han och jag. Så länge vi haft Biggles kan jag nästan räkna gångerna jag varit ensam hemma, utan honom, på mina fingrar. Mitt bästa, mesta och alla kategorier trognaste sällskap.
Och nu är han 10 år. Idag fyller han hela 10 år, vår fina Biggles! Han är ingen ungdom längre, men han blir emellanåt fortfarande misstagen för att vara valp, och även om han gladeligen tar långa sköna tupplurar är han pigg, glad och får fortfarande sina typiska, galna borderryck i trädgården. Vi hoppas han får fortsätta må bra och att han får bli riktigt gammal tillsammans med oss – för ärligt talat kan jag inte föreställa mig en vardag utan honom.
Så idag – grattis på din dag, älskade hund!
Att göra lite mer av sina bilder part II
Det var ganska länge sedan vi satte upp det där armeringsjärnet på en tavellist på lilla toaletten, men fram tills nu har det bara suttit foton där som jag råkat ha liggandes.
Men nu, som ett led att göra mer med mina bilder, har jag framkallat finfina instagrambilder i polaroidformat och satt upp. Mycket nöjd! Enkla ögonblicksbilder, knäppta i vardagen under det senaste halvåret. Visst, hade det varit ”riktiga” systemkamerafoton hade jag väl varit ännu mer nöjd, men bättre att sänka ribban en aning och göra det som faktiskt är rimligt att hinna med, än inget alls – inte sant?
Bilderna är matta polaroidbilder storlek 9*13 från Printasquare. Klämmorna har jag köpt på Granit.
Och annars har vi en bra helg. Fredagsmys hos vänner igår, strålande sol idag, långpromenad med ljudbok i lurarna, en sväng på stora köpcentrumet, fyraårkalas hos fina sysslingen och nu har vi landat i soffan med lördagsgodis, chips, vin för mamman & pappan och är redo för mellofinal.