Det blir aldrig som man tänkt sig
Men på något vis blir det ändå. Mot slutet av första skiddagen i Österrike trillade Kasper. Jag har aldrig tidigare sett en sådan onaturlig vinkel på ett ben förut. Fraktur tvärs över skenbenet. Helgipsad. Ska man bryta något är väl Österrike trots allt the place to be, de är duktiga på gips där. En timme efter att Pär tog taxi med olycksfågeln till Sportkliniken var han tillbaka igen – och Kasper var undersökt, röntgad, gipsad och röntgad igen.
Vi turades om under resten av resan. Theo fick mycket skidåkning tillsammans med farmor & farfar. Jag och Pär turades om med Noah, att sällskapa den gipsade och att åka lite skidor vi också. Kasper fick även en hel del sällskap av farmor. Allt går. Men någon tillsammanstid för hela familjen blev det inte mycket av.
Nu har vi varit hemma en vecka. Hemresan gick fint, Kasper fick assistans på flygplatserna och en extra stol på planet. Den första veckan här hemma har gått åt till sjukhusbesök (och det går inte med samma hastighet här i Sverige) och att anpassa oss till att hantera en liten tapper kille med helgipsat ben. Han är otroligt tålig, duktig och klagar aldrig. Mot slutet av veckan kunde han börja vara på förskolan lite igen, med rullstol och kryckor. Han var så glad att träffa kompisarna igen och de andra barnen är väldigt hjälpsamma! Vi vabbar lite var i varsin ände av dagen för att korta ner Kaspers dagar, allting är ju lite jobbigare för honom och han blir trött.
Vi har så fina och hjälpsamma vänner – Kasper har fått kort, paket, teckningar, pysselböcker och massa omtanke. Det värmer. Det går bra, även om vardagen är lite slitig emellanåt just nu – logistik och mycket bärande (och femåringar väger en del…) och så allt annat i vardagen ovanpå det. Men på det stora – det blir aldrig som man tänkt sig. Men det funkar ändå, på ena eller andra sättet.
En kommentar på “Det blir aldrig som man tänkt sig”
Lämna kommentar
Inte som ni tänkt er förstår jag, jag tycker ni kan få vara friska allihopa både hemma o på resor!