Med vind i håret. Eller en förbaskat tuff frisyrdag.
Ojojoj. Det blåste tokmycket igår (typ storm. Eller åtminstone kuling) när jag fotograferade nere vid havet. Men såväl barn som föräldrar var galet duktiga, de var inte bara pigga på och tålmodiga med mina idéer och fotouppslag, de var dessutom superfina och hur fotoquenic som helst! Kolla bara bilderna nedan – och betänk att de är tagna mitt i en FREAKING HÖSTSTORM!
Blåst, sol, regnstänk, mörka moln och stora vågor. Nackdelen med sådant väder är ju ganska uppenbar (det är inte helt lätt att vara glad och avslappnad framför en kamera när man håller på att blåsa bort) men det finns åtminstone en fördel också: bilderna blir mycket mer maffiga och livfulla, speciellt när man är vid havet, än en vindstilla dag med klarblå himmel. Vi fick dock söka oss uppåt i lite mer lä efter ett tag för att inte bli helt sönderblåsta.
Båda fotograferingarna jag gjort i helgen har varit lite utmanande så tillvida att jag fått totalrevidera min ursprunliga plan när jag kommit till fotoplatsen. Även om jag känner till hur fotoplatsen ifråga ser ut (vilket jag gjorde nu i helgen) och vet var det finns bra ställen med omväxlande miljöer, så brukar jag alltid komma i god tid för att reka lite och kolla ljuset. Och det är bra – för i lördags när jag kom fram upptäckte jag att man plockat in hela träbryggan som jag tänkt använda mig av till stor del, för vintern. Och ersatt denna med en sjukt stor, urful grävmaskin som stod mitt på stranden och förstörde den fina vyn. Crap. Och igår, när jag kom ner på stranden (alltså. En annan strand), och återigen tänkte använda mig delvis av en brygga (i sten den här gången, alltså inte bortplockningsbar, och därmed omöjligt att jag skulle stöta på samma problem som dagen innan) var denna nästan översvämmad av extremt högt vatten och vågor (nu var familjen förvisso så tuffa att dom tog sig en promenad på bryggan ändå = häftiga bilder! Men det var på eget initiativ, jag tvingade inte dem 
) . Och dessutom var stora delar av stranden full av stora tånghögar som blåst i land. Ja, kort sagt, de bilder jag alltid har i huvudet innan en fotografering fick i helgen raskt ändras – och det blev ju bra ändå. Faktiskt är det lite av charmen med att fota människor, såväl barn som vuxna, utomhus, i naturlig miljö – man vet aldrig riktigt vad som väntar utan det är bara att vara flexibel och ta tag i situationer efter hand som de uppstår. Och numera känner jag mig faktiskt ganska trygg i det där. Jag vet att jag löser det 
.
Lämna kommentar