Om att börja bli stor. På riktigt.
Det kommer bli mindre Theo på bloggen framöver. Givetvis betyder inte det att Theo kommer ha mindre plats i vår familj och i vår vardag, men jag känner att Theo håller på att växa ur bloggen. Han börjar bli stor. Han måste själv få välja vad han vill att andra ska kunna läsa om honom – min blogg har (med mina mått mätt) ganska många läsare och på senare tid är det även många vänner, bekanta och föräldrar till Theos kompisar här i vår by som läser om vår vardag på bloggen. Vilket självfallet bara är välkommet och roligt, men rent hypotetiskt innebär det också att snart kan även Theos kompisar läsa härinne. Om honom. För att hans mamma har en blogg. Och då får jag en känsla som inte känns riktigt bra. Att det inte är riktigt okej. Jag vet inte om det är rätt, eller om det är fel, eller om det egentligen spelar någon roll, eller om Theo alls bryr sig. Men med respekt för Theos integritet och rätt till egna val, kommer han medvetet hamna mer i periferin på bloggen framöver.
Många har läst här sedan långt innan Theo föddes (ja, min blogg, som då, i begynnelsen 2002, var en sorts fotodagbok, är ju typ en…. dinousaurie i bloggsammanhang) och har följt oss i evigheter. Men jag känner att det är dags nu. Att lämna Theo lite mer ifred. Mina tankar om föräldraskapet, utvecklingsfaser och annat får stå åt sidan. Men givetvis kommer han synas ändå – på gemensamma familjeaktiviteter, på porträttfoton, på kalasbilder, på resor, på foton, i portfolion. Här och var. Men med mindre text och mindre tankar kring vad han gör och vem han är. Och så gott som alltid låst.
Det känns som ett bra beslut. Jag ska hitta någon form av ny balans där Theo kan finnas med, utan att hans privata sfär står till allmän beskådan utan att han har bett om det. Bloggen är min bästa dokumentation över vad som händer och sker, vad vi gör och, fotona, alla mina foton. Med bloggen kan jag gå tillbaka och minnas dagar för många år sedan som jag aldrig hade kommit ihåg annars. Det är värt hur mycket som helst. Och självklart kommer jag fortsätta! Fast med respekt för en liten kille som börjar bli stor. På riktigt.
PS; med detta gör jag också en rejäl rensning på listan över de som har tillgång till mina låsta sidor med eget användarnamn och lösenord. Som jag har skrivit krävs inte kommentarer vid varje besök, absolut inte, men för att få läsa de låsta delarna krävs viss aktivitet. Annars utgår jag ifrån att man inte använder sina uppgifter så då tar jag bort det.
19 kommentarer på “Om att börja bli stor. På riktigt.”
Lämna kommentar
Det tycker jag låter som en sund tanke…
Jag som följde dig före barnen (och Biggles) förstår. Du gör det som känns bäst och du gör det för Theo. Hur skulle det kunna vara fel?
Stora killen! På riktigt!
Kram M,F&C
Det låter som ett bra beslut!
Förstår precis hur du känner. Jag nämner inte mina barn med namn på FB. Bara ”Storebror” och ”Lillebror”. Vem vet vad som hamnar var liksom?
Har varit kul att följa theo o det tackar vi för! Snart bloggar han kanske själv, tiden rusar iväg ;-)
Det tycker jag du gör helt rätt i.
När de själva kan börja läsa vad du skriver känns det inte bra att blogga om de för öppet.
Klokt beslut… Man glömmer lätt att barnen är så stora att de kan läsa…
Nu kan man inte ha ”hemliga” lappar framme längre ;-)
Kram
Helt rätt tycker jag. Så har jag gjort själv med Maja i alla sociala medier jag använder (bloggar, fb, twitter). Hon är en liten stor människa nu. Och hon ska få växa och utvecklas utan daglig exponering!
Ja du gör rätt i det. Min största är heller inte med så mycket. Men då och då är han med mest för att jag som du gör min blogg för att samla minnen och med den kunna berätta för mina barn om mina tankar och livet. Därför får han figurera i den ibland, men som allt annat jag skriver så är det inte alltför privat.
Kram
Känns som ett bra beslut ang. Theo! Ja han har blivit stor kille! Min store, lille Theo!
Kram mormor
Jag har varit med er till och från sen begynnelsen. Jag tycker ditt beslut är klokt. Jag fortsätter gärna följa dig och din familj då jag gillar din blogg och dina bilder. Trevlig fredag och trevlig helg!
Bra beslut tycker jag. Det är nog en anledning till att jag aldrig blivit nån bloggare, jag kan inte förmå mej att lägga ut saker om mina barn eller sambo till allmän beskådan, jag trivs ju själv med att vara så anonym som möjligt. Och dom är ju en så stor del av ens liv att det inte skulle bli så mkt kvar för mej att skriva om mer än totalt ointressanta personliga iakttagelser
Ja jag tycker det later bra faktiskt. Jag skriver sallan privata saker om barnen pa sidan langre. Nu tror jag inte att nagon av Nils kompisar skulle ga in och lasa eftersom de inte forstar spraket ;-), men anda…det hander mycket i deras liv just nu och det kanns inte helt bra att skriva om allt pa bloggen.
Kram!
Det låter väldigt sunt. Stora killen nu ju!
Kramar!
Tycker du gör alldeles rätt och förstår dig fullständigt!
Förstår dig fullt ut… tänk att han är så stor =)
Det känns som ett bra val du gör där. Jag har ju gjort så att jag från första början ej låtit folk i vår närhet läsa min blogg. Det är ju ett sätt att skydda oss och barnen från just sånt.
Jag känner ju ändå att jag har behov att skriva av mig oavsett vilken ålder mina barn har, men jag har ju lås på allt och varken de, deras kompisar, våra vänner eller släkt kan ju läsa det så det känner jag mig trygg med :shh:
Du är en klok mamma du.
Det lät som ett väldigt klokt beslut Pernilla! Ha en skön helg.
Kram