Tröttare kan ingen vara
De första veckorna jag var sjukskriven efter semestern pga blodproppen, var jag enormt rastlös. Höll på att gå bananas här hemma och företog mig mer eller mindre omöjliga projekt som med min minimala lungkapacitet definitivt inte gick att genomföra. Nu har det där problemet med rastlösheten försvunnit helt. Jag är toktrött och ligger mest som en uppsvälld heffaklumpp i soffan om dagarna. Orkar knappt inte ens spela Wordfeud – och då mina fellow-wf-friends, förstår ni säkert allvaret ;-) .Den där tröttheten på slutet är ju dock helt normal för de där sista veckorna av en graviditet – när man kommit upp i +-38-veckor brukar man vara ganska fed up med att vara gravid – komplikationer eller ej. Så jag ligger mest här hemma, försöker vila ikapp förlorad nattsömn på dagen och tanka energi för att vara så mycket som möjligt med barnen på eftermiddagen. Det är nära nära bebis nu – och det känns ungefär som det brukar kännas precis innan man går på semester: trötthet i kombination med förväntan och så det där med att man inte skulle orkat vänta en dag till…
Hösten är vacker vacker vacker därute just nu. Promenader är inte att tänka på, men igår satt jag med bästa grannen och fikade i trädgården. Ljuvligt. På ytterdörren hänger en fin rönnbärskrans – härlig färgklick, inte sant?
4 kommentarer på “Tröttare kan ingen vara”
Lämna kommentar
Åh, vilken fin rönnbärskrans.
Tokkär blev jag direkt och tänker minsann härma dig. Sen kom jag ju på att det knappast är lönt… den lär ju inte få hänga kvar länge. 
Heja heja! Nu närmar det sig.
Kram till dig!!
Vad kul att du tittade in hos mig. Välkommen tillbaka. Hoppas kunna inspirera. Kollar in hos dig ibland på dina underbara bilder. Meeen, vad jobbigt du verkar ha! Jag verkar ha haft en oförskämt bra graviditet från början. Har gått över en vecka idag. Visst, lite trött och otymplig, men inte så farligt! Vi får väl se om vi får dela bebis-dag. Lycka till och hälsa mannen!
Vilka vackra kort du bjuder på, vad skönt för dig att det är nära iaf, även om det säkert känns långt…
Vi fick avliva Ebbot igår… Jag sitter här och försöker förstå att han är borta. Det gör så ont och jag är så tom… Jag vet inte varför jag berättar det för dig, förmodligen för att jag vet att du älskar Biggles på samma sätt som jag älskar Ebbot och för att det var dina inlägg om Biggles som för många år sedan fick mig att sakna hund så mycket att jag och Niklas köpte Ebbot och det är jag otroligt tacksam över… Jag önskar att någon kunde förklara mig hur jag ska klara av att leva utan honom för just nu vet jag inte, jag vill inte tvingas vara utom honom. Saknar honom så jag inte kan andas….
Kram till dig och Biggles
Härliga bilder!!!
Snart är bebis här !
Vila och ta hand om dig, utan att ställa krav på dig själv!! Du har all rätt till det!
STor KRAM