På väg mot sitt första kalas ♥
Du måste logga in för att läsa detta inlägg- inloggning nederst på sidan. Läs vidare i menyn under ”registrering”.
Tre Kalvinknatande Pojkar P
Du måste logga in för att läsa detta inlägg- inloggning nederst på sidan. Läs vidare i menyn under ”registrering”.
Återhämtning
De släppte ut mig i söndags. Tack och lov. Ligga på sjukhus alltså. Det har förvisso i princip aldrig hänt mig förutom när vi fått våra barn, och då har jag oftast varit ifrån BB fortare än kvickt, och dessa två nätter var definitivt nog. Jag fick åka hem och kurera mig hemma. Sjukskriven denna veckan. 
Kroppen är trött men det blir lite bättre för varje dag. Jag är inte van vid att bli helt matt vid minsta ansträngning. Så lite tid för återhämtning är bra för mig, även om hjärnan inte tycks fatta att kroppen behöver vila utan går på högvarv som vanligt ;-). Biggles är ett utmärkt sällskap för ändamålet återhämtning och vila – han är faktiskt något av en expert.
Halsflussen som spårade ur
Noah tacklade av först. Vaknade med feber i lördags efter middagsluren. Sen var det Kaspers tur som vaknade med feber på söndagsmorgonen. Och på kvällen däckade Theo i soffan med 39 grader. Med alla streptokocker som cirkulerat på Noahs förskola åkte vi direkt till vårdcentralen på måndag morgonen. Japp. Streptokocker på alla tre och vi fortsatte till Apoteket och tömde deras lager på penicillin.
Ungefär samtidigt började jag känna av halsont. Typiskt. Fyra timmar senare hade även jag 39 graders feber. Samtal till doktorn på tisdagmorgonen och inringt recept på antibiotika – något annan sort än pojkarnas dock, eftersom jag är allergisk mot penicillin. Snälla grannen (TACK Magnus!) körde och hämtade ut tabletterna (det kändes som mission impossible att göra det med 39 graders feber och tre barn) och jag tog första dosen direkt. Barnens Kåvepenin hade börjat kicka in redan efter två doser så vid det här laget var de pigga som mörtar, men måste ju givetvis hållas hemma tills man inte längre smittar – dvs sex doser. Samtidigt blev jag sämre och sämre. Äta något var definitivt inte att tänka på. Jag kunde lika svälja rakblad. Satan det gjorde ont! Vatten och lite saftsoppa gick bra.
Onsdag. Torsdag. Febern som aldrig gick ner. 39 grader efter Ipren. Och till slut kunde jag inte ens svälja vatten eller mitt eget saliv. Att svälja antibiotikatabletterna gjorde så sjukt ont. Och inte hjälpte skiten heller!
Fredag och Pär körde barnen till skola/förskola. Jag körde mig själv till vårdcentralen för att förklara att medicinen verkar funka sådär och för att höra om man kanske kunde få nån bedövningsspray till halsen. Ja, så att man kanske skulle kunna svälja nånting. Åtminstone vatten. Eller lite yoghurt. Det var ju trots allt i måndags jag senast åt något. Jag behövde inte vänta länge. Jag måste ha sett ganska risig ut, för jag åkte direkt in till provtagningen där snabbsänkan tydligen var högre än vad deras maskiner kan mäta. Raka vägen in på en brits och beordrad att ligga ner. Doktorn förklarade att snabbsänkan ska ligga runt 8 normalt och är den över 50 tyder det på en allvarlig bakterieinfektion, är den över 100 brukar man inte kunna stå på benen och att deras maskiner tar slut vid 200.
Sjukhusets öron-näsa-halsläkare fick ta över här. Jaha. Köra själv in till sjukhuset fick jag inte lov till. Vänta hem Pär fick jag inte heller. En sköterska satte dropp och sen kom ambulansen.
På akuten togs galet många prover, tester, blodtryck, EKG, slang med kamera genom näsan – tja, you name it. Och sen checkade de in mig här. Och än har de inte släppt ut mig. Jag får antibiotika intravenöst och första dygnet fick jag även vätskedropp. När den första antibiotikan inte alls bitit spred sig infektionen och bakterierna tog fäste i kroppen. Kroppen var dessutom tydligen ganska uttorkad. Alla utom jag tycktes fatta att jag var ganska illa däran där ett tag.
Sedan igår verkar det ha vänt. Febern har gått ner och igår kunde jag äta mjuk macka och yoghurt. Sänkan, som vid inskrivning var uppe i 210, hade gått ner till 160 och jag hoppas för allt i världen att det ska ha fortsatt på rätt håll till idag, så att jag får åka hem.
Sjukhus är inte min melodi. Jag har sett hela första säsongen av Vänner som finns på netflix, lyssnat på ljudbok, fått besök av Pär och barnen, och sett på Facebook och insta hur folk har sommarklänning och flipflop därute. Nu vill jag åka hem. Hem till mina barn och min man och min hund och mitt eget hus och min trädgård. Jag längtar efter vanlig vardag med kollegorna på jobbet. Jag antar att jag inte är riktigt där ännu, men jag vill iaf komma hem och kurera mig vidare därhemma.
Nu berättade precis en av de snälla sköterskorna att snabbsänkan hade gått ner ytterligare – ”bara” 76 nu. Goda utsikter för att få komma hem alltså. Jag inväntar ronden. Ta hand om er där ute och ha en fin Mors dag, alla mammor!
Nästan som förr
Storebror och pappan iväg på fotbollsmatch. Jag, småkillarna och fyrbentingen promenerar bort till åkern, över järnvägen och bort till Papegojlekplatsen. Gunga, rutscha, kasta pinnar till Biggles. Det kändes nästan som förr, så som våra dagar såg ut nästan jämt. Då. Jag kan sakna de där dagarna. Men vi har det bra nu också. Bra, men helt annorlunda. Mer hektiskt. Det är mycket med livet. Men vi trivs, vi har det bra!
Nu har vi helg, en oplanerad och lugn, och maj som mest regnat bort tidigare har äntligen börjat leverera sol och försommarvärme. Jag och Kasper vilar på en filt under ett träd i trädgården och tittar på löv och moln som glider förbi. Vi spanar mot fågelholken som Kasper snickrade förra sommaren – vi tror att den äntligen har fått hyresgäster. Och så funderar vi på om vi ska åka på semester i sommar – Kasper vill till nåt ställe som har pool.
Snart ska vi ta fram lite vattenmelon och göra smoothie. Sommarmellis.
De här ska bli tavlor till den nya hallen
