Bring it on – kalasbilder
Du måste logga in för att läsa detta inlägg- inloggning nederst på sidan. Läs vidare i menyn under ”registrering”.
Kalasmat
Vilket superhärligt kalas vi hade igår! Efter att ha fixat och grejat (Pär) och slavat i köket (jag) mer eller mindre i två dagar blev det strålande sol på pojkarnas sommarkalas – och i år för första gången med tre grabbar. Förvisso är det ju nu två månader sedan Kasper firade sin födelsedag och det är 1,5 månad kvar till Noahs ettårsdag, men vi brukar ta det mittemellan, och i år blev det då i augusti, strax efter Theos födelsedag. På eftermiddagen fylldes trädgården med tjugo vuxna och tretton barn i varierande storlekar och vi hade en riktigt fin kväll tillsammans. En härlig ljuvlig sommarkväll för att fira våra killar! Vuxna, ungar, hundar och paket huller om buller i trädgården – love it 
. Vi satt sedan ute i partytältet till sent på natten, med lyktor och värmeljus. TACK alla, för att ni ville vara med och fira våra tre småttingar, för underbart sällskap, glada skratt och fina presenter som uppskattades mycket av både barnen och oss.
Och maten då. När man ska laga mat till såpass många måste det vara något som går att förbereda innan till största delen. Tycker jag. Annars hinner man ju inte umgås nånting överhuvudtaget. Min matlagningsguru Anneli hade smsjour både på kalasdagen och kvällen innan och det var även hon som tipsade mig om recept både på huvudrätt och efterrätt.
När vi kom fick gästerna en enkel liten välkomstdrink med (eller utan) vitt vin, sprite och hemmagjord flädersaft. Sedan åt vi dubbelmarinerad sötstark fläskfilé, som vi hade grillat istället för att steka. Jag lät också köttet ligga mycket längre i marinad än vad receptet säger, den första marinaden låg köttet i under ca 4-5 timmar, och marinad två hällde jag över köttet på kvällen innan och sedan stod det i kylen hela natten och dagen efter. Det blev väldigt saftigt och gott. Till detta hade vi lite såser, couscoussallad och potatissallad (hemmagjorda), samt bullar, smör och ost. Köttet är lite starkt så jag hade också gjort köttbulls- och korvspett till barnen. Allting verkade uppskattat och jag är själv också nöjd, speciellt köttet tyckte jag blev riktigt bra. Jag kommer definitivt göra det fler gånger!
Och så efterrätten. Pavlova. Jag tycker det är galet gott. Här kommer receptet.
Annelis Pavlova
6-8 portioner
Marängbotten:
6 äggvitor
3 1/4 dl socker
3 msk kakaopulver
1 tsk balsamvinäger
50 g mörk choklad, finhackad
Fyllning:
5 dl vispgrädde
500 g hallon
2 – 3 msk mörk choklad, grovriven
Gör så här
Värm ugnen till 180°. Klä en plåt med bakplåtspapper. Rita mitt på pappret en cirkel på cirka 23 cm i diameter. Vispa sedan äggvitorna tills de börjar bilda toppar. Tillsätt sockret, lite i taget, under fortsatt vispning tills marängen är styv och glansig. Häll ned den siktade kakaon och den hackade chokladen. Tillsätt också vinägern och vänd ned alltsammans tills chokladen har blandat sig helt med smeten.
Bred ut smeten i cirkeln på bakplåtspappret och stryk den jämn.
Ställ in plåten i ugnen och sänk temperaturen till 150°. Grädda i cirka 1 timme och 15 minuter.
Stäng av ugnen, glänta på luckan och låt plåten stå kvar tills marängen helt har svalnat.
När det är dags att servera stjälper du upp marängen på ett stort fat. Vispa grädden luftig och bred ut den på toppen av marängen. Arrangera hallonen ovanpå grädden och hyvla chokladspån över hallonen.
Jag hade förutom hallon även på blåbär och jordgubbar och så hade jag skivat vattenmelon och lagt i en skål brevid. Mycket frukt är gott. Istället för chokladspån hade jag krossad dajm över frukten, väldigt gott. Om man gillar dajm vill säga. Och det gör mina barn, så därför blev det dajm.
Idag har vi varit så trötta så trötta. Luften går liksom ur lite dagen efter en trevlig och lyckad kväll. Noah, som inte alls var intresserad av att ändra sin sovrutin bara för att det var kalas utan somnade kl 19 sharp, precis som vanligt, tyckte däremed det var morgon klockan 06. Det var bara att kliva upp, och eftersom det var en alldeles klarblå sommarmorgon gick vi på promenad redan innan klockan var sju. Sedan har vi städat upp här hemma, barnen har lekt med sina presenter och nu ikväll har vi tagit en tur till stranden för kvällsdopp och lite fika. En riktigt fin helg. Och givetvis har det tagits många fler foton än bara på den där pavlovan. Men det kommer en annan dag (det är ganska mycket som ska komma en annan dag, känner jag. Men vips är det höst och mer innesittartid så i sinom tid ska jag nog få upp lite mer foton från sommaren). Först ska vi köra sista veckan på sommarlovet!
Det blir en canvas
Du måste logga in för att läsa detta inlägg- inloggning nederst på sidan. Läs vidare i menyn under ”registrering”.
Om fotografering. Och utveckling.
Om att komma vidare. Eller stanna kvar och vara nöjd på den nivån där jag är idag. Ja, jag pratar om fotografering nu. Mitt uppdragsfotograferande för att vara mer exakt. Just nu gör jag uppdrag i första hand för att det är så himla kul, och i andra hand för att finansiera en ganska kostsam hobby. Jag får en hel del förfrågningar, trots att jag i princip inte marknadsför mig alls. Det verkar vara ganska många som gillar mina foton. Jag gör en hel del uppdrag men tycker ändå det är ett stort steg till att faktiskt kalla sig ”fotograf”. På riktigt. När är man fotograf? Jag vet inte, men hobbyfotograf är vad jag klassar mig själv som i dagsläget. Det känns lagom.
Jag tycker det är svårt att veta vad jag ska ta betalt, eller att ta betalt alls, trots att jag vid varje fotografering, oavsett vem jag utför den åt, lägger åtskilliga timmar på kontakt, förberedelser, själva fototillfället, urvalet, redigerigen och leveransen. När jag gör en fotografering går jag alltid ”all in” – alltid med massor av idéer och full av energi för att få ett bra slutresultat, jag gör ingenting halvdant. Jag har, faktiskt till större delen på egen hand genom trial and error-metoden, genomgått en ganska stor utveckling de senaste åren och det verkar ju betala sig i form av förfrågningar om fotograferingar. Ändå är jag osäker och tveksam till om jag faktiskt är tillräckligt bra för att att någon ska vilja betala för mina bilder och för den tid jag lägger ner? Jag ber mer eller mindre om ursäkt för att jag tar betalt överhuvudtaget – och det inser jag ju själv att med fler och fler uppdrag och som en naturlig följd av det fler och fler timmar som går åt till fotojobb, så måste jag bli mer säker på min egen kunskap och på värdet i det jobb jag gör.
Jag har lite jag funderar på, som ni ser. Det är galet roligt att göra fotouppdrag, att träffa härliga människor, att bli helt lyrisk över ljus och färger, att få fotoidéer vart man än vänder sig, att komma hem med minneskorten fulltankade och bara vilja kasta in fotona i datorn. Att leverera foton och se folk bli glada över att de också faktiskt kunde bli riktigt bra på bild. Men ändå. Jag vet inte. Om det är bra nog. Jag behöver lära mig mer rent tekniskt, praktiskt, få mer erfarenhet och idéer. Kanske bli mer självsäker i mitt fotande. Och kanske få lite mer skinn på näsan.
Hursomhelst, att jag börjat fundera lite extra på det här just nu, beror till stor del på att jag snubblade över en bloggtävling häromdagen. En god hjälp på vägen framåt hade varit att få möjlighet att gå den här distanskursen i just personlig utveckling inom fotografering. Emelie Ohlsson är en mycket ambitiös och duktig fotograf som håller allehanda kurser, och just nu lottar hon ut just en sån där kurs som jag skulle behöva för att komma vidare. Och en bättre motivering (eller ja, bra är den kanske inte. Snarare alldeles för lång och fullständigt osammanhängande och helflummig. Skriven alldeles för sent en torsdagskväll. Men. You got the picture) än den ovan finns väl inte? Jag behöver lite support, bli tuffare, få nya idéer. Så – ja, jag behöver den där kursen helt enkelt. Det förstår väl vem som helst 
Jag avslutar med ett par foton från några av sommarens uppdragsfotograferingar som jag inte visat tidigare. Och nu – over and out för ikväll. Imorgon väntar massor av bestyr inför lördagens kalas för alla våra tre fina småkillar. Det ska lagas mat, förberedas, skottkärran ska rengöras för förvaring av kall dricka (konstig tradition, jag vet. Men här håller vi på traditioner), partytältet ska pimpas, vi ska duka… Ja. Vi har lite att stå i under morgondagen helt enkelt. Men bara roligheter!
Nya rum
Vi har faktiskt två nya rum nästan helt klara i huset. Först, vårt nya sovrum – här kommer äntligen lite foton, on request. Och ja, jag är väldigt förtjust i det där nya rummet. Det är redan väldigt svårt att tänka sig att detta var vår matsal. som hängde ihop med vardagsrummet, bara för nån månad sen. Rummet är ljust med sina två fönster åt söder och öster, och det är vitt och jag tycker att vi har lyckats få det just så som jag hade tänkt mig – med en vilsam känsla. Det mesta i rummet är vitt, med undantag från en rosa pelargon, bokstapeln på hyllan precis vid min säng, och tavlan med en fras från Bo-Kaspers orkesters ”hon är så söt när hon sover”. Just sover ju Noah inne hos oss, men när hans rum på övervåningen blir klart kommer det bli ytterligare lite luftigare i rummet.
Ovanför byrån har vi foton på alla tre barnen när de bara var några veckor gamla. Tyvärr har fotona på Theo som synes blivit helt missfärgade och fula.Det är ju liksom inte meningen att de ska vara lila 
. Usch! Synd att jag inte kommer ihåg var jag framkallade dem någonstans, så att man kunde undvika att framkalla där igen. Jag har massor av andra foton som även de är framkallade och inramade för flera år sedan men som behållt färgen perfekt. Men inte de här. Nåväl. Jag ska slänga med de bilderna för ny framkallning nästa gång jag skickar iväg en beställning av foton.
Theos nya rum är också så gott som helt klart. Lite småpiff kommer komma efterhand, och så saknas det fortfarande gardiner. Sen kommer lite utlovade foton därifrån också. Jösses vilket sjå jag har haft med att försöka få tag i ett fotbollstyg. Men mer om det en annan dag. Det kräver nog faktiskt ett helt eget inlägg 
.
Förresten: De svartvita fotona från vår bröllopsdag är tagna av duktiga Fia.
Om hur man köper sig tid på morgonen
Med Kasper körde vi tricket med en cykelkorg som vi fyllde med leksaker och hängde på spjälsängen när han somnat för kvällen. För Noahs del är det Thildefickan som gäller – en finfin julklapp. Den är både snygg och funktionell. Med lite tur ger den 45 minuter extra i sängen på morgonen innan bebisen kallar på uppmärksamhet. Och 45 minuter är sjukt lång tid klockan 05.55. Me.Like.A.Lot.
