Kapitulerar II
Jag trodde verkligen att det skulle vara min ipad. Men jag inser nu att den är inte min. Har jag tur får jag låna den ibland ;-) .
En milstolpe
Du måste logga in för att läsa detta inlägg- inloggning nederst på sidan. Läs vidare i menyn under ”registrering”.
Kaffe, WF & en massa omtanke
Jag försöker få in nya vardagsrutiner – Theo har blivit en skolpojke och barnen ska numera lämnas på två ställen. Trots att vår by inte är stor blir det lite mer logistik, och vi har varit väldigt bortskämda med att ha toknära till dagis. Jag har kommit fram till att det i dagsläget är smidigast för mig att cykla med barnen till dagis och skola – först lämnar vi Kasper och sen cyklar jag och Theo vidare till skolan. Att köra bil känns ganska onödigt för det innebär att man får köra runt hela byn istället för att bara ta cykelvägarna rakt igenom. Så länge jag cyklar långsamt (och tempot blir ju ganska naturligt inte så högt när man har två barn med) så fungerar det bättre än att gå. Men jösses, i den här sjusovarfamiljen är det inte helt lätt att komma i tid till skolan som börjar 8.15 och då ska vi ha lämnat Kasper innan… De här två första dagarna har varit smått kaotiska måste erkännas, men vi har klarat det. Rutinen kommer väl med tiden hoppas jag. Sen blir det nya utmaningar när jag även ska få med en nyföding på rundan. Det ska ju inte vara för lätt ;-) .
Väl hemma igen är jag faktiskt helt slut och väldigt tungandad. Vilket egentligen känns ganska bra för då inser jag ju mer och mer att jag faktiskt omöjligen skulle kunna klara tempot på jobbet och så har jag inte lika dåligt samvete över det (just att ha dåligt samvete över stort och smått är annars en av mina special skills. Jag är väldigt bra på det). Så nu blir det en kopp kaffe och lite Wordfeud. Denna utomordentligt underhållande app är verkligen uppskattad och får mina dagar att gå lite snabbare.
Jag inser även hur lyckligt lottad jag faktiskt är, med fantastiska vänner och familj både i min närhet och längre ifrån. Det är så många som visar omtanke kring och försöker muntra upp i den situation jag och min familj är i just nu. Små saker som gör så stor skillnad – blommor och blomsterbud, en påse gott te skickat, vänner som leker och hjälper med barnen när jag inte orkar, vänner som kommer med fika, leveranser av fler böcker, pocketogram, kort i brevlådan, vänner som kommer hit och lagar lunch, paket med tidningar och godis med posten…♥. Det uppskattas ofantligt mycket ska ni veta och gör väntan lite lättare. Många kära vänner bor på tok för långt härifrån och nu kanske mer än någonsin saknar jag att ha dem ett kvarter bort, som jag oftast haft förut på olika ställen runt om i landet där jag bott innan vi slog oss till ro här. Tack alla!
Fina familjen
En liten tjuvtitt på några av mina favoritbilder av en härlig familj som jag har fotat – riktigt roligt! Visst var de fina? 
Nu blir det en paus för ett litet tag med att fotografera på uppdrag – även om det är riktigt kul! Det hade varit roligt att göra någon fotografering bland färgstarka höstlöv, men nej, nu ska den här höggravida kroppen med tillhörande komplikationer vila, säger dom. Jag har blivit sjukskriven (ingen nyhet för de som är registrerade för mina låsta inlägg, men kanske för andra eventuella bloggläsare) nu efter semestern och beordrad att ta det lilla lugna av min doktor ända fram till Lilla Treans ankomst. Som tur är har jag en hel del redigering som väntar, både från bröllopsfotograferingar och från fotosessionen med familjen ovan – och lite bildfixande är väl en utmärkt sysselsättning när man ska ta det lugnt och samtidigt behålla sin mentala hälsa. Lite längre fram ser jag fram emot att ta lite hobbyuppdrag igen – här kan man läsa mer om fotouppdrag och titta på min portfolio.
Stor
Första dagen på storbarnsavdelningen! Känns tryggt och bra att lämna Kasper på avdelningen där Theo har gått och trivts så bra med både pedagoger och verksamhet. Liten blir stor!
Sånt man kan göra…
…när man har lite för mycket tid och lite för lite att göra. Färgkoordinera alla sina pocketböcker i hyllorna på ovanvåningen. Sedan kan man gå runt och känna sig förfärligt nöjd över sitt genomförda dagsverke en hel dag, samtidigt som man ändå funderar en aning på om inte ”Onåd” kanske borde byta plats med ”Inte enklare än så” i alla fall. Sånt kan man göra. Sen om det är rätt, eller ens helt sunt, det överlämnar jag åt någon annan att bedöma… ;-) .
