Biggles äventyr, nyårsnatten 04/05
Biggles första nyårsfirande blev inte som vi planerat. Det blev den längsta natten matte & husse kan minnas att de upplevt, någonsin.

Eftersom vi inte visste hur Biggles skulle reagera på det här med smällare och raketer, hade vi valt att bara vara hemma hos oss med våra vänner Thomas & Frida, och deras ridgeback Douglas. Vi hade jättetrevligt och åt god trerätters middag. Ett tag före tolvslaget kom några andra kompisar förbi för att skåla in det nya året. Tidigare under kvällen hade det i princip inte varit några raketer alls, men strax före tolvslaget brakade det loss ordentligt, precis utanför vår altan. Biggles blev rädd och pep iväg med svansen mellan benen för att gömma sig. Olyckligt nog öppnade någon av våra gäster ytterdörren precis samtidigt och Biggles försvann ut.

Fram till klockan halv tre letade ca 15 personer efter Biggles överallt i områdena här omkring. Vi letade på alla tänkbara ställen, där vi brukar promenera, där Biggles brukar leka. Grannarna hjälpte oss att leta och tog med sig sin hund, som Biggles tycker väldigt mycket om, med sig som lockbete. Vid halv ett ringde vi och anmälde honom som försvunnen hos polisen. Thomas, Frida och Dogge stannade till halv fem och hjälpte oss, och sedan turades jag och Pär om att vara ute och gå, springa och cykla och leta efter honom, medans en av oss var hemma med dörren öppen. Jag tror aldrig tidigare att jag varit så förtvivlad som när jag gick upp och ner längs med dikena vid den stora vägen som går här utanför, och letade efter Biggles. Vi ropade och ropade tills vi var hesa och genomfrusna, men att lägga sig och sova när vår lille skrutt var ensam ute i mörkret var inte att tänka på.

Framåt 8-tiden på morgonen började det ljusna, och det blev även lite varmare ute. Som mest var det -2 grader under natten, så det kunde varit mycket värre. Hoppet att Biggles skulle komma fram när det blev ljust steg i alla fall något, men jag blev mer och mer uppgiven. Tänk om han aldrig skulle komma hem igen. Tänk om han ligger skadad eller död någonstans. Han är så liten, ensam och rädd. Man hinner tänka många tankar, men som tur var höll Pär ställningarna medans jag blev allt mer hysterisk.

Strax innan kl 10 kom Pär in från sin senaste runda på cykel och jag skulle ge mig ut igen. Tänkte bara slå en signal till Djursjukhuset först, för att se om de möjligen fått in honom där. Samtidigt som jag ringer dit, ringer Pärs mobil. Polisen hade då precis fått in en borderterrier som stämde in på vår beskrivning, kall och trött, men helt oskadd. Inte ens fem minuter senare var vi inne på polisstationen och hämtade Biggles. Vilken otrolig lättnad! När han varit ute i 10 timmar hade någon (som vi dessvärre glömde fråga efter namnet på) plockat upp honom på andra sidan vägen, vid ett trafikljus bara ca 300 meter hemifrån.

Biggles verkar vara den av oss som är minst skärrad av äventyret. Varken jag eller Pär har tidigare känt oss så förtvivlade och maktlösa som under nyårsnatten, och aldrig så lättade som på nyårsdagens förmiddag. När Biggles kom hem åt han sin frukost med god aptit, och somnade sedan på husses kudde. Jag och Pär åt lite frukost och kunde äntligen skåla in det nya året, i varsitt glas O´boy.

Vi är oändligt lättade över att Biggles kom hem oskadd, och otroligt tacksamma över att någon brydde sig tillräckligt mycket för att plocka upp honom och köra honom till polisen!

Vad Biggles var med om under nyårsnatten får vi aldrig veta. Tack och lov att vår älskade kille är hemma igen!

Meny